Blogg-kvot

Sedan de nya bloggreglerna trädde i kraft i september så har man ju fått vara lite sparsam med inläggen.
Det har alltså inget med lathet att göra, utan det är mera ett ställningstagande för att undvika svåra följder från ett
överdrivet bloggande.

Så märk mina ord..........................
Lathet är inget jag lider av.
Vissa i min närhet kanske lider av min lathet, men inte jag själv.

Med detta inlägg så har jag jag fyllt oktoberkvoten och eftersom november är en icke-reglerad månad så ska jag skriva utav bara helvete då.

Dessutom så måste jag försöka hitta tillbaka till musiken så att det inte dör ut helt på den fronten.

Detta kräver inspiration:

Ett inlägg

Slut på semestern. Dags att skriva igen.
Igår var jag berusad så krafterna tar slut...........nu.

I'm not In The Mood

Om man ska vara riktigt petig när det gäller klockslag så är det väl i morgon jag ska ut på festliga äventyr igen.
Den här gången ska jag visserligen hänga i en dunkel, skitig och rökig bar men det kan ändå innebära vissa uppladdningssvårigheter.
Trots att det är hemma för mig.
Ju skitigare och rökigare desto bättre.

Om följande uppträdande ändå kunde erbjudas så vore det ingen sak att känna sig inspirerad.

The Glenn Miller Orchestra - In The Mood

Pokonis Party

Visst är det så att festen i lördags förlöpte
väl med förvånansvärt få obstikler.

Givetvis så var ju all tobaksrökning förlagd till den kalla utsidan.
Som vanligt nuförtiden.
Detta innebar ju förstås att det blev en hel del pauser.
Jag var ju till exempel tvungen att gå in några gånger för att äta,
hurra, mingla och kolla in underhållningen.

Lyckligtvis så hade Annika placerat mig väl så det uppstod aldrig någon större dramatik vare sig vid in-eller utförseln av de tobaksrelaterade produkterna.
Alla cigaretter som jag förde med mig lyckades jag förbruka, och det är ett godkänt resultat tycker jag bestämt.

Annika fixade ett bra party och föste dessutom ihop mig med människor som jag troligtvis inte hade träffat annars.

Nattgästerna var riktigt trevliga bekantskaper som jag gärna träffar igen, och det är inte alltid jag känner så.
Minsann.

Lazy Bed

När året var nittonhundraåttiofyra, då var alla goda råd dyra.
De dåliga var däremot billiga och det tilltalade mig.

Några råd angående framtida karriärer var inget man lyssnade på, vare sig de var dyra eller billiga.
Vi hade precis startat det det ytterst eminenta bandet:
SAMH (Sven-Arnes Med Hasse) & The Sweet Blues Band.

Vi spelade överallt och ingenstans.
Vi var nog antagligen bäst. Skulle jag tro. Kanske.
Trummisen blev senare vår sheriff. Inte så kul.

Följande låt var ingen som vi spelade men jag tyckte
att den var bra och jag har precis upptäckt att den fortfarande håller.


Matt Bianco - Get Out Of Your Lazy Bed

Min placering

Tiden tickar på och har ännu en gång passerat midnatt.
Denna dag, som ännu är i sin linda, ska jag placeras.
Jag brukar inte låta mig placeras men nu ska jag verkligen se till att vara på mitt mest sociala humör och låta mig bli placerad.

För Annikas skull.

Det är hennes fest och det är där jag ska placeras.

Det bliver som det bliver.
Jag laddar länge och avfyrar sen mina charmanta
och spirituella salvor.
Iakttar sedan när min bordsdam med en desperat blick ser sig omkring efter en räddning från sin bordskavaljer.

Det är då det är läge för mig och min evige polare, Jim Beam, att gå ut och dra igång en lång kedjeröknings-session.

Efter en sån session så är det dags att återgå till festen för att ännu en gång bli den medelpunkt som alla behöver.

Ska folk lyssna på nån så ska de lyssna på mig.
För att få sig kloka ord till livs även under alkoholens påverkan.

En sån dryck.

Det gick ju bra förra gången så jag kanske ska testa igen.

All thumbs up

Tummen upp för allt som jag gjort.
(Fuckin´ jävla Facefuckbook).

Inte illa Alanis

Jag såg det hela men bara en del
Jag trodde jag visste men det blev bara fel
Du ska veta att det är inte lätt
Att säga det som ska sägas rätt



Alanis Morissette - You Oughta Know

Min senaste konstruktion

Många bra-att-ha-saker finns det onekligen.

Rid i natt

Living Young One Dolls

Jag fortsätter lite hos The Young Ones.

De visade en gång i tiden att till och med
en Cliff Richard-låt kan bli bra.
Å det är ta mig fan ingen dålig bedrift med tanke på
slisknivån hos Sir Cliff.

Cliff Richard & The Young Ones - Living Doll

Young Ones with Jools

På nån av alla jävla skitkanaler i televisionsapparaten har de den goda smaken att köra The Young Ones som var en stor
favorit "när det begav sig".
Den håller i högsta grad fortfarande och i kväll
återupptäckte jag följande.
Förbannat bra.

Ken Bishop's Nice Twelve - Subterranean Homesick Blues

Multi-Purpose Plastic

My Way (To think, I killed the cat )

Troligtvis är det diverse musikaliska drabbningar nära förestående så därför sitter jag och försöker stimulera de kreativa cellerna i min hjärna.
Om det finns några.
Om det ens finns något till hjärna att tala om.

Självklart finns det en hjärna.
Förmodligen den främsta hjärna världen någonsin har upplevt och den har just nu rotat fram följande.

Det enda bra Frankie Boy Sinatra någonsin gjorde var att göra följande låt känd så att nån kunde kliva fram och göra något BRA av den.

(By the way...........Sid Vicious was innocent.)

Sid Vicious - My Way