SRV

Jag tackar Frk Lugn för kommentaren till det förra inlägget och medger härmed att det var ett starkare trauma än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Man måste ju emellertid ibland inse sina tillkortakommanden och försöka få livet att gå vidare, trots allt.

Ända sedan jag skrev det förra inlägget så har jag försökt finna någon sorts tröst.
Alkohol hjälper ju givetvis, som vanligt, till viss del men jag vill gå djupare än så.
Då är det som alltid musik som ger trösten och värmen i en, för övrigt, synnerligen märkbart torftig tillvaro.
Fy helvete så miserabelt det där lät.

Tidigare idag (igår om man ska vara löjligt noga) så gjorde min bloggkollega, JAW, mig uppmärksam på att de tio främsta gitarristerna har utsetts av Aftonbladet. Eller nån liknande pisstidning.

På fjärde plats bland en hel hoper krattor kom krattan numero uno, Keith Richards.
Den jävla sophögen har säkert plågat sin gitarr i femtio år men kan fortfarande inte spela. Trots det är han och hans sopkamrater hyllade över hela världen.
Fast det som är riktigt skrämmande med listan är vad som saknades.

Eller som polaren Olle Bregstor så väl uttryckte saken............
Ska man nödvändigtvis göra en lista över de främsta gitarristerna någonsin så räcker det med ett namn: Stevie Ray Vaughan, och han var inte ens med.

Här, på min plats i cyberrymden, ska jag i alla fall hålla idioterna borta och alltid ha SRV som den främste. PUNKT.


Stevie Ray Vaughan - Cold Shot